Nils Bergius

Det var en lördagskväll i juli månad. Dagen hade varit varm och solig. Nu stod solen lågt i väster och skulle snart krypa ner bortom horisonten. På Karlsvik, som var namnet på fars jordegendom på två tunnland i östra Karlskoga, var allt arbete nu slut för dagen. På vedbacken låg vinterns behov av björkved, kluven för vedspisar och kakelugnar, upplagd för att torka i sol och vind i en pyramidformad hög. Blev det varmt och torrt väder ett par veckor till skulle det vara tid att bära in den i sållet till vedboden och trava upp den där. Ur plåtskorstenen på tvättstugan nere vid älven bolmade rök upp. Far hade burit upp vatten från älven och värmde nu badvatten åt sig. En halvvuxen yngling kom cyklande på vägen mot Svartälven nedanför vårt trådstaket med ett metspö i ena handen. Han svängde över järnvägen - AB Bofors egen järnväg för trafik mot Valåsens sågverk och skjutfältet - och försvann ner mot tjärnen och sjön. Högt uppe i luften pilade svalorna fram och tillbaka i tvära kast. Mina trillingsystrar befann sig i lekstugan inte långt från ståltrådsstängslet mot  ängen,  som också var genomfartsväg


Det första huset på Flottnäset byggdes 1906 av Karl Johan Bergius. Två tomter köptes av K. Erikssons sterbhus 1904 och 1906. Tomterna blev tillsammans 2 tunnland och kallades Karlsvik. På verandan står Karls maka Hilma Bergius med en bekant. I barnvagnen sitter två av trillingbarnen som föddes i maj 1929.

och parkeringsplats för de bilar och bussar och cyklister som snart skulle komma farande. Det var ju lördagskväll och dans med uppträdande i Flottnäsparken.
Själv stod jag denna varma julikväll 1939 och plockade färska skott på en ungtall inte långt från farbror Axels bikupor. Jag hade fyllt 10 det året och skulle tillsammans med mina trillingsystrar Birgit och Ingrid börja i 4:de klass till hösten i Brickegårdens skola. Tallen som jag plockade skott på stod egentligen på tomtmark som farbror Karl, gift med min fars syster Elin, för något år sedan köpt av min far, men vi var inte så noga med tomtgränserna på den tiden.
Jag bet i ett av skotten. Det smakade friskt och syrligt. Skotten lät jag försvinna ner i en konsumpåse. Det doftade kåda av dem och fingrarna blev klibbiga. Omkring mig dansade myggen. Bina hade slutat pollensamlandet för dagen men en och annan eftersläntrare kom fortfarande flygande, slog ner på ett av flustren och kröp in i kupan. I en talltopp i hagen bredvid började en trast sjunga.
Jag hade en särskild avsikt med de här skotten. Min mor skulle få ett välgörande tallbarrsbad för sina värkande fötter. Det var bra mot liktornar och förhårdnader. När jag tyckte att jag hade fått nog gick jag in i vårt kök med påsen. Mor stod vid vedspisen och passade ett par kopparkastruller fyllda med vatten. Jag gick fram till diskbänken och pumpade upp vatten i en galvaniserad hink och slog hälften av det i en balja på golvet. Så tömde jag påsen i den. Mor tog kastrullerna med det sjudande vattnet och slog dem i baljan. Så satte hon sig på en pinnstol, tog av sig tofflor och strumpor och stack ner en fot för att känna efter om vattnet var lagomt varmt, medan jag försiktigt fyllde i mera kallt vatten. När hon tyckte det var bra stack hon ner sina onda och svullna fötter i det rykande vattnet, som hade en frisk doft av tallbarr. Den brunstrimmiga honkatten Lisa kom in genom den öppna farstudörren, luktade på ett par kvistar som blivit över och kurade sen ihop sig bredvid badbaljan på en filt.
Genom ett av köksfönstren såg jag farbror Karl komma på stigen mellan bikuporna. Lite senare hörde vi ljudet av steg på verandan. Han kom in och slog sig ner på kökssoffan.
 – Hur har du det, Hilma?, sa han. – Har du ont i dina fötter?
 – Jaa, svarade mor.
 – Tallbarrsbad ska ju vara bra har jag hört, fortsatte farbror Karl. Han tog fram sin pipa och började stoppa den med tobak som han tog fram ur en plåtask som det stod ”Tigerbrand” på. På locket till asken var avbildad en strimmig figur. 
 – Det är fint väder. Jag såg att det rök ur tvättstugan. Är det Karl som badar? (Far hette också Karl).
 – Jaa, han gör det, sa mor.
 – Så han fiskar inte i kväll då?
 – Han har lagt ut näten tidigare, svarade mor.
 
Ja, far och jag hade lagt ut näten tidigare under aftonen. Medan min äldre bror och syster gjorde sig i ordning för lördagskvällens kamratträffar tog far fram en hässjestör, makade upp fyra bomullsnät på den, två framför och två bakom axeln, och så gick vi ner till älvmynningen där ekan låg. Far hade rott ut en bit på sjön Möckeln tills vi kommit mitt för Bricketorp där jag övertog årorna medan far lade ut näten. Far stod i aktern och jag rodde sakta framåt och försökte hålla ögonmärke på ett träd på Valåssidan.
Rodde jag för fort eller trasslade näten till sig sa far: ”Agg, agg”! Då backade jag så att far kunde reda upp det hela. När vi rodde hem igen släppte far ut ett drag, en skedspinnare, men vi fick inget napp. Då söndagen grydde skulle far ge sig ut ensam på sjön och ta upp näten. När jag blev lite äldre skulle vi bära näten emellan oss på stören. Som sänken fanns på näten järnringar av ca en decimeters storlek och jag skulle alltid minnas hur vackert ringarna klingade mot varandra när vi bar näten mot älvmynningen.
 
Brickegården-Flottnäset 1940-tal. Peka HÄR för att se förklaringar till flygfotot.
 

 – Jaså, på det viset. Farbror Karl sög på sin pipa och det blev tyst ett tag. Ett par flugor surrade i ett fönster i sängkammaren. Det skuggades av ett stort körsbärsträd. Dess gröna och gula kart hade fått en rödaktig nyans. Om ett par veckor skulle de kanske ha mognat. Också hallonen hade kart. Potatisen hade blommat över och blasten stod grön och frodig i långa rader.
 – Havren blir grann i år, sa Karl. Han tog pipan ur munnen och tittade ut över havreåkern mot hagen. Den nedgående solens sista strålar blänkte plötsligt till i reflexer mot blank metall. Det var Forslund, bonde i Brickegården, som kom cyklande i hagen där han hade ett sågverk, med ett fisknät över axeln. Han skulle väl lägga ut det i viken nedanför hagen.
 – Håller det på så här så dröjer det inte förrän den har mognat. Tänk vilket fint vä`r vi haft i dag. Dä` va tretti grader i skuggan i middags. 
Karl drog ett par kraftiga bloss på pipan.
 – Elin och jag hade tänkt ro uppför älven i morron, sa han.  – Vi hade tänkt bada vid Forsen. Karl och du vill kanske bli med?
Mamma såg på honom där hon satt med sina fötter i tallbarssbadet.
 – Inte jag. Jag blir nog här. Hon sa det lugnt och med resignation i rösten. 
 – Det kanske inte är bra för dej att bada i kallt vatten, sa Karl.
 – Dä` ä reumatismen, sa mor. Hon såg på sina ådrestrimmade knotiga händer. - Dä` ä värst mä hänn`ra. En får vare gla` för att en kan stå i å sköte hushållet. Tvätten den får Gunhild sköte. En` kan inte ligge nere ve` bryggan ve` älva å klappe lakan längre. 
 – Du har då inte lätt Hilma, sa Karl och tog pipan ur munnen, som har reumatismen å dras mä. Ja känner allt å` den ja mä ibland i sme`ja. (Karl var klensmed i Bofors). Han såg på mig.
 – Men du Nisse, du kan följe mä om du vill. Ja tänker att fleckera` vill bli mä de också.
Lisa hade lämnat filten och gått fram till farbror Karl. Hon strök sig spinnande mot hans ben ett slag medan hon blinkade med sina sammetsögon. Så sträckte hon på sig och försvann ut genom farstudörren. Kanske kände hon på sig att det var dags att försvinna ner till hönshuset och ta råttor. 
Jag följde henne med blicken.
 – Ja, sa jag.  – Det skall bli roligt att bada.
 – Då säjer vi det, sa Karl.  – Vi kommer förbi i morron vid tvåtiden. Vi tar kaffe och saft med oss. 
Han reste sig, gick fram till spisen, lyfte undan en av ringarna med spiskroken och knackade ur pipan i glöden. 
 – Gokväll då. Han försvann ut på verandan och lite senare såg jag honom försvinna bortom hallonhäcken mot bikuporna med långa kliv.

Mor rätade på ryggen. - Du kan hälla i lite mera varmt vatten åt mej, Nisse, sa hon.
Jag reste mig och gick fram till spisen. Så tog jag den av kastrullerna som det fortfarande var vatten i och slog det i baljan. 
 – Stopp, det räcker. 
Jag ställde den nu nästan tomma kastrullen tillbaka på spisen. Så lade jag in ett törträ och sköt igen luckan. Ljudet av en bilmotor hördes. Jag gick ut på verandan. Bilen brummade förbi och stannade sedan chauffören hittat en passande parkeringsplats nere på ängen. Solen hade nu nästan helt försvunnit bakom trädtopparna. Lätta moln av dansande mygg rörde sig upp och ner över klövervallen.
Några män och kvinnor steg skrattande ur bilen. De slog igendörrarna med små skarpa smällar och började gå mot Flottnäsparken.
 
KT 1933-08-11  – Folk börjar komma till Flottnäset nu, ropade jag inåt köket.
Jag fick inget svar. Flera bilar kom dundrande förbi och parkerade på ängen. Också cyklister dök upp. Mina trillingsystrar kom ut ur lekstugan och gick ner till stängslet. En av dem klättrade upp på den gröna grinden mot ängen och fingrade på haspen.
Dörren till tvättstugan gnisslade. Det hade slutat ryka ur skorstenen. Far kom ut med en handduk på armen. Birgit hoppade ner från grinden och båda flickorna fick brått in i lekstugan.
 – Pappa kommer nu, ropade jag.
 – Jaså, svarade mor inifrån köket.
Jag slog mig ner på verandasoffan. Det täta vildvinet omgav verandan som en grön vägg. Medan far gick uppför stentrappan och vidare in i köket funderade jag över vad jag skulle hitta på. Kanske skulle jag göra en lov neråt Flottnäset när dansmusiken kommit igång? Nej, jag måste vänta tills flickorna hade gått in. Annars skulle de ögonblickligen skvallra. Kanske skulle jag gå ner till tjärnen och titta efter grodyngel? Eller meta rudor i dammen? Månne Brickegårdsböndernas hästar var stadda på söndagsbete i hagen mellan järnvägen och älven?
Ett skrik från köket väckte mig ur mina funderingar. Det var mor som skrek och jag visste att far hade tagit fram sin vassa rakkniv och nu skar bort liktornar på mor. Hon hade alltid ont av dem och använde inte gärna skor. Jag visste inte om jag någonsin hade sett henne i skor. Hon skrek igen. Det gjorde ont att bli skuren så där. Far köpte flaskor med liktornsmedel som hette ”Oj-Oj” och strök på mors onda tår, men de tycktes ändå inte bli bättre.

Ett minne dök upp.
En mörk höstkväll hade Far kommit hem med en säck på ryggen som han ställt in i köket. När jag nyfiken som jag var skulle undersöka vad som fanns i den och stack ner näsan i dess svarta innandöme gav jag till ett gallskrik. Det myllrade av stora rödsvarta myror i den. En myrstack, det var vad far hade haft med sig hem. De kröp fram i ljuset och snart kilade myror åt alla håll över golvet. Far tog fram baljan av galvaniserad plåt och ställde säcken i den. Sen slog han kokhett vatten över säcken. En frän doft av myrpiss spred sig i köket och vattnet färgades brunt. Jag jagade de myror som ännu inte hunnit sätta sig i säkerhet medan far hällde kallt vatten i baljan så vattnet blev ljummet. Sen satte sig mor tillrätta och tog sig ett fotbad sen far tagit upp säcken och ställt ut den på verandan.

Ett plaskande från älven nedanför Forslunds hage hördes. Jag sprang nerför stentrappan, fram till vinbärsbuskarna bredvid körsbärsträdet, fram till mitt vildapelsträd och tittade ner mot viken. Jodå. Det var som jag trott. Forslunds två bruna hästar, Rölle och Brunte, badade bland vassen i vikens vatten. De frustade och plaskade. Forslund själv kom gående bland brädstaplarna framför sågen men nu utan nät. Han tog sin cykel, svängde benet över stången och började trampa hemåt.
Jag såg upp mot vildapeln. Den bar frukt bara vartannat år. I fjol hade den burit rikligt med frukt men i år var karten små. Det var torrt i år och de skulle falla till marken långt innan de mognat, det visste jag. Många små gröna kart täckte redan marken. Annat var det med mina trillingsystrars träd. Birgit hade tillägnats ett Bergius-träd med stora röda äpplen och Ingrid kallade Sävstaholms-trädet för sitt. Det hade söta mjuka frukter. Icke så min vildapel! Hårda och syrliga men ändå friska i smaken var de frukter den bar, de år den bar frukt. Mest blev det fallfrukt jag fick äta. Maskstungen, gulkindad.

Dragspelstoner hördes från Flottnäset. Jag sprang mot den gröna grinden. Flickorna syntes inte till. Om jag hade tur…. Men nu dök de upp på lekstugans veranda när jag passerade den.
 – Jaså Nisse, du ska ner te dansbanan.
 – Jag? Nej, visst inte. Jag ska bara stå här och titta.
 – Det ska vi också.
Vi blev stående framför grinden framför trådstängslet. Ängen började ny fyllas av parkerade bilar. Allt fler cyklister rullade förbi, men många av besökarna gick också till fots. En buss kryssade försiktigt fram mellan bilarna och släppte ut en hord av uppsluppna parkbesökare. Jojo, i kväll skulle det vara uppåt i Flottnäsetparken.
Men det som tilldrog sig där var ingenting för småttingar som vi. Vi fick vackert stå bakom stängslet och se på de skaror av människor som kom förbi. Flickorna var unga och klädda enligt sista modet. De trippade fram på halvhöga klackar, några i pumps. Vi började ropa spefulla ord och glosor åt dem.
 – Mallhöna! Malltippa!
Ingen brydde sig förstås om oss utan alla gick vidare som om de ingenting hört. Sommarkvällen tätnade, himlens djupblå kupa fick en matt nyans, daggen föll och dragspelsmusiken hördes mycket klarare. Medan vi stod där hörde vi plötsligt en röst bakom oss, lugn och lågmäld:
 – Det är tid att komma in nu, barn.
Vi vände oss om. Far stod där och såg på oss med sin allvarsamma blick, nybadad, med nyansad mustasch och ren skjorta och nystrukna blåbyxor. Utan invändningar drog vi oss bort från grinden och mot det rödfärgade trähuset i två våningar som var vårt hem i världen. Far stannade på vedbacken och började fylla vedbäraren med torra klampar, mest ribbved som han köpt från Valåsens sågverk. Smågnabbande gick vi sida vid sida uppför den grusade vägen, tre barn som med förväntan såg fram mot morgondagen och rodden uppför Svartälven under två broar; den nya av betong och den gamla stenbron, ända upp till Forsen, där far och hans många syskon hade haft sitt barndomshem, men innan dess skulle vi förstås som vanligt - som alla söndagar - göra en tur ner till tivoliplatsen i Flottnäsparken och leta efter pengar som kvällens besökare hade tappat och sen plocka smultron på banvallen och trä upp dem på grässtrån - grässtrån, som hemma tömdes på sitt innehåll vilket förtärdes tillsammans med socker och mjölk - den bästa efterrätt man kunde tänka sej.

Vi visste inte då att andra världskriget snart skulle bryta ut och vara ett faktum den 1 september 1939.

*   *   *