Rödsot - Dysenteri

Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhets- lexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
  
Rödsot, Dysenteri, är en elakartad inflammation i groftarmen, liknande den sjukliga förändringen i svalget vid difteri, och beror på ett särskildt smittämne. Sjukdomen uppstår sporadiskt under varma dagar på högsommaren särskildt vid starka temperaturvexlingar, i synnerhet om kroppen varit utsatt för förkylning eller blifvit våt, t.ex. genom ett plötsligt regn, efter hvilket man ej varit i tillfälle att ombyta kläder, vidare kan den uppstå vid retning af tarmen genom svårsmälta födoämnen eller ämnen, som lätt öfvergå i jäsning, såsom omogen frukt, eller efter intagandet af hårdt eller skämdt dricksvatten. Under dylika omständigheter förefinnes vanligen en stor mottaglighet för smittämnet. Genom den sjukes uttömningar kan smittämnet sprida sig vidare och sjukdomen uppträda epidemiskt; den plägar i så fall i synnerhet uppträda i fuktiga bostäder, sumpiga trakter, fängelser o.s.v. 

Rödsot hemsöker i synnerhet de varma länderna, men uppträder stundom ganska våldsamt äfven hos oss särskildt på landsbygden i vissa provinser såsom Dalarne och Vestergötland samt på sista tiden Skåne, hvarest för några år sedan äfven Malmö temligen svårt hemsöktes. Den uppträder endast under sensommaren och hösten i synnerhet då luftens värmegrad varit het, mera sällan under kalla somrar och anses såsom en miasmatisk sjukdom, ehuru då farsoten härjar svårt man ej torde kunna frånkänna smittämnet förmågan att kunna sprida sig äfven genom omedelbar beröring. Bidragande orsaker äro skämd och dålig föda, i synnerhet omogen eller frusen säd och särskildt om hafre blifvit använd till bröd och gröt, såsom under missväxtår, 
  		   hungersnöd eller elände af hvarjehanda slag. Dåligt dricksvatten samt dålig och skämd föda af hvad slag som helst får, såsom ofvan är nämdt, öfven betraktas som bidragande orsaker. Af rödsot angripas i synnerhet barn i första lefnadsåren, derefter minskas mottagligheten till vid pass 16 år och är sedan ringa under hela mannaåldern för att åter på nytt tilltaga under ålderdomen. Qvinnor under hafvandeskapet äro mycket mottagliga. Samtidigt med rödsot uppträda alltid en mängd fall af diarré, hvarvid man måste anse många af dem endast vara en lindrig form af rödsot. 
Vanligtvis börjar sjukdomen med ett diarré utan feber och utan smärtor i buken eller vid öppningarne, men snart inställa sig talrika, blodiga och ägghvitehaltiga afföringar med ofta påkommande trängningar till stols (s.k. tenesmer) samt kolik i underlifvet före uttömningarne och smärta i groftarmen i synnerhet dess nedre del. 
Öppningarne äro i början vattentunna, visande dock en färgning af exkrement, men inom kort bestå de, i följd af sårbildning i körtlarne å tarmen, af en blod- och varblandad, slemmig massa, som ej sällan innehåller rent blod jemte en mängd tanor. Ju oftare öppningarne inställa sig, desto mindre uttömmes hvarje gpng de påkomma, stundom knappt en matsked i sender. Alltid innehålla de en stor mängd ägghvita. Inträder brand i tarmens slemhinna, blifva öppningarne chokoladfärgade samt innehålla svartbruna flockor af tarmslemhinnan, hvilka sprida kring sig en högst obehaglig lukt, liknande den af skämda ägg. Är detta sistnämnda förhållandet, kan man alltid anse utgången af sjukdomen högst tvifvelaktig. 
  
  
De smärtsamma trängningarne till ändtarmen, s.k. tenesmer, upphöra ej ens efter uttömningarne, utan de sjuke känna sig i behof af att oupphörligt begagna stickbäckenet. Stundom uppträder detta obehag ända från början af sjukdomen, och ej sällan plägar det qvarstå, till dess förbättring inträder. Koliken och smärtorna inställa sig före hvarje uttömning men upphöra endast en kort stund efter densamma. Smärtan i groftarmen är ett af de första symptomen; den förökas betydligt vid tryck i synnerhet öfver nedre delen af denna tarm, som är belägen på venstra sidan af buken. 
Bland öfriga mindre karakteristiska symptom vilja vi särskildt nämna febern, som aldrig saknas, då sjukdomen befinner sig på sin höjdpunkt. Febern står dock ej i förhållande till de sjukliga förändringarna i tarmkanalen. 
Med rödsot får man ej förvexla vanliga blodiga diarréer, hvilka oftast bero på hemorroider eller på en svår tarmkatarr men ej på smittämne; trängningarne till stols äro vid dessa ej på långt när så häftiga som vid rödsot, den sjukes allmänna tillstånd vida bättre, och vanligen inträder snart förbättring genom lämplig behandling. 
Rödsot och kolera förete en viss likhet med hvarandra. Båda äro infektions-sjukdomar, vid hvilka tarmkanalen är angripen; vid rödsot innehålla öppningarne blod, var och en stor mängd ägghvita; öppningarne vid kolera deremot innehålla till största delen vatten, obetydligt ägghvita men deremot en betydlig mängd salter i synnerhet koksalt. 
Rödsot är alltid en allvarsam sjukdom, i synnerhet om epidemien är elakartad. I lindriga fall aftaga smärtorna samt de blodiga uttömningarne så småningom, och efter 8 á 10 dagar återvänder helsa. I svårare deremot tillfrisknar den sjuke först efter 3 á 4 veckor; i elakartade fall inträder döden under stark feber, häftiga smärtor i underlifvet, betydliga uttömningar af ägghvita och blod och under hektisk feber med betydliga tarmuttömningar, som innehålla en ringa qvantitet blod men en stor mängd var. 		     
Af särdeles stor vigt är det att vid tillfällen, då sjukdomen är gängse, söka aktar sig för förkylning i synnerhet om underlifvet genom användande af yllebinda eller maggördel, äfvensom om fötterna genom ullstrumpor och lämpliga skodon, samt derjemte iakttaga aktsamhet att ej förtära födoämnen eller drycker, som framkalla diarré. Likaledes kan det vara skadligt om öppningen är för trög. Under en rödsotsepidemi bör man derför alltid söka förskaffa sig ordentlig och jemn afföring. Afträden, klosetter, stickbäcken och lavemangsprutor, som blifvit begagnade af rödsotspatienter, böra aldrig användas af friska personer, förrän dessa saker blifvit omsorgsfullt rengjorda samt under någon tid behandlade med något pålitligt desinfektionsmedel. Afföringarne från rödsotspatienter böra dessutom alltid strax behandlas med ett verksamt desinfektionsmedel såsom 5% karbolsyrelösning e.d. 

Inställer sig ett diarré under pågående rödsots- epidemi, och visa sig öppningarne vattentunna med inblandade fasta exkrementmassor, må man gifva Ricinolja i laxerande dos samt först derefter Opiumemulsion (se Emulsion), till hvilken man i händelse af behof sätter några Opiumdroppar. Patienten bör strax gå till sängs, vid behof begagna stickbäcken, intaga simmiga drycker, såsom risvatten, salebvälling, mjölk o.d. dock endast ringar mängd i sender och helst ljumma, samt några mindre isbitar i munnen; det senare i synnerhet om han besväras af svår törst eller äckel. Varma omslag kring buken, såsom grötar eller neptunigördlar, böra aldrig försummas. Välgörande äro i många fall äfven lavemang, innehållande vissa läkemedel såsom lefvertran, lapislösning, blysocker eller vid epidemier lämpliga desinfektionsmedel, såsom salicylsyra o.d., men dessa medel må dock alltid bestämmas af läkaren. Då krafterna sjunka, äro alltid stimulerande medel såsom vin, konjak och kamfer, på sin plats. En så svår sjukdom som rödsot fordrar alltid omsorgsfull behandling af läkare.