Statarsystemet och omvårdnaden

Av Kjell Dellert
bl.a skribent på webbtidningen LABYRINT
www.labyrint.nu
  

När statarsystemet upphörde år 1944 hade det existerat i ungefär 200 år. På 1500-och 1600-talen hade man på gårdarna haft drängar och pigor, som var ogifta och bodde på gården. Deras sysslor var främst att ta hand om djuren och ladugården samt, i pigornas fall, sköta husliga sysslor. För arbetet på åkern lejde man extrafolk, ofta från dag till dag. På 1700-talet kom en utredning som klargjorde att det var lönsammare för godsägarna att låta tjänstehjonen gifta sig och få egen stuga. Då ökade nämligen barnaskaran och godsägaren fick fler tjänstehjon. Förutom stugan fick arbetarna en naturalön, en stat, ofta av undermåligt slag. Man fick också en blygsam kontantersättning. Några rättigheter hade man knappast som statare. Samhället fungerade på den tiden så att den besuttne hade rätten på sin sida, den medellöse var också rättslös. Statarens närmaste "makthavare" var gårdens inspektor, som i sin tur tog order från godsägaren. Högre makthavare än så orkade man förmodligen inte bry sig om - det var nog att kämpa sig igenom de sex arbetsdagarna som kunde börja halv fyra och sluta sent på kvällen. I statarfamiljen måste alla arbeta - män, kvinnor och barn. Stataren förutsattes ha en hustru som skötte mjölkningen tre gånger dagligen (detta mjölkningstvång kom att kallas "den vita piskan"). I ett sent skede av statartiden uppnådde man den förbättringen att kvinnan inte var tvungen att mjölka om hon inte själv skrivit på ett kontrakt om det. Förutom mjölkningen skötte statarhustrun förstås även om matlagning, tvätt, städning och annat praktiskt i statarstugan. I de oftast usla barackerna försökte kvinnorna ändå hålla efter smutsen så gott det gick - sin värdighet ville man ha fast man var längst ner på samhällsstegen. Det var inte lätt - vägglössen frodades och golven kunde långt in på vårt sekel bestå av stampad jord. Barnaskarorna var oftast stora, och mödrarna förunnades inte någon längre vila efter en barnafödsel - helst skulle de vara tillbaka i jobb dagen därpå och allra senast inom en vecka. Någon semester hade man förstås inte. Statarens enda möjlighet att påverka sitt liv var i den så kallade "friveckan" eller "slankveckan" mellan 24 oktober och 1 november. Då kunde de nämligen säga upp sig för att flytta till en annan gård. Statarlassen var en vanlig syn under den veckan. Med några få och usla möbler och en stor barnaskara på kärran körde stataren iväg mot, som han hoppades, en bättre tillvaro. Oftast kom förhoppningarna på skam - förhållandena var ungefär likadana överallt.
 
Någon omvårdnad i dagens mening existerade knappast för statarna. Alla tog hand om alla, men någon hjälp från godsägaren var knappast att räkna med. Skjuts till doktorn kunde man få, men man väntade ofta så länge att doktorn ingenting kunde göra. Fri skjuts till jordfästning skulle också enligt avtal ingå i statarnas "rättigheter" Men vad avtalen sa och hur verkligheten såg ut var inte alltid samma sak. Det stipulerades att stataren skulle ha tillgång till vedbod och hemlighus samt vatten på ett avstånd stort 100-200 meter. Detta infriades förstås inte alltid, det var ändå godsägarens godtycke som avgjorde hur statarens förhållanden skulle se ut. När stataren och hans hustru blev gamla och orkeslösa, hade godsägaren inte längre någon användning för dem och de blev således ännu mindre värda. Om de kunde klara sig hjälpligt i hemmet eller om de yngre och friskare kunde ta hand om dem så fick de stanna i statarlängan, men gick inte det så väntade fattighuset. Såldes gården kunde den nye ägaren mycket väl hävda att det var gården han köpt och inte några värdelösa arbetare, och skicka iväg de gamla. Det fanns alltså inte någon trygghet för de gamla och av arbete utslitna statarna - så lönades deras mångåriga slit!
  
I det sista kollektivavtalet som skrevs för statarna gavs man årlig rätt till 500 kg råg, 400 kg vete, 100 kg korn och 300 kg blandsäd, 50 kg ärter och 1460 l oskummad mjölk.
 
Sedan Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson och Jan Fridegård på 1930-talet börjat beskriva statarnas situation i sina böcker (den så kallade statarskolan), fick allmänheten och makthavarna upp ögonen för missförhållandena. Den unge agitatorn, sedermera finansministern Gunnar Sträng, själv anställd som trädgårdsarbetare, drev på för statsystemets avskaffande, och år 1944 kunde man till sin - och statarnas - lättnad konstatera att agitationen lyckats. Statarna blev fria lantarbetare och fick kontantlön - något som samhällets övriga arbetare hade sedan länge.

Kjell Dellert

Litteratur:
Kjell Eriksson/Marianne Lind: Efter statarna-en ny tid
Lars Furuland:Statare
Anders L. Johansson: Gunnar Sträng-Landsvägsagitatorn