I våra dagar är det förstås självklart att man gifter sig av kärlek - om man nu gifter sig överhuvudtaget. Så har det, som bekant, inte alltid varit. I gamla tider hände det att den blivande bruden och brudgummen var de sista som fick veta att de skulle inträda i det äkta ståndet. Äktenskapet i det gamla bondesamhället var en praktisk angelägenhet och det var respektive föräldrar som gjorde upp om saken - åtminstone i de högre samhällsklasserna. Storbonden ville förstås inte att hans son skulle gifta sig med en fattig flicka som inte kunde föra med sig någonting i boet - bättre var om man kunde leta fram en brud vars föräldrar hade stora ägor. Då kunde rentav en sammanslagning av de båda gårdarna komma på tal och bondens egendom, och därmed makt och förmögenhet, skulle öka.

När man så hade hittat en lämplig flicka så gällde det att övertyga hennes far om det kloka i ett äktenskap medan de båda unga. I de högre samhällsklasserna kunde man då, för att slippa tala i egen sak, anlita en så kallad ”böneman”. Det kunde vara en skomakare, gårdfarihandlare eller liknande, som hade kännedom om ortens folk. Bönemannen gjorde ett besök i gården hos den tilltänkta bruden, började tala om väder och vind och liknande - för att så småningom komma in på det viktiga. Vid det laget hade förstås husfar med största säkerhet redan listat ut vad bönemannen ville - allra helst om det var en flitigt anlitad böneman. Det hörde ändå till god ton att inte låtsas om detta utan vänta tills bönemannen själv framförde sitt ärende. Kanske var storbonden tveksam. Då gällde det för bönemannen att framställa sin ”klient” i ännu bättre dager, att smickra och locka så att flickans far till slut gav den unge mannen tillåtelse att komma till gården på visit. Ibland kunde det hända att bönemannen själv måste komma tillbaka ytterligare en gång för att övertala far i huset om den tilltänkte brudgummens förträfflighet. Men hade friaren blivit inbjuden till gården så skulle det mycket till för att flickans far skulle säga nej till frieriet. En inbjudan betydde oftast att uppgörelsen redan var klar och att det bara var detaljerna som skulle diskuteras.

I mellersta och norra Sverige var det vanligt med ”nattfrierier”. Denna sed förekom knappast i de högre samhällsklasserna eftersom den förutsatte flickans samtycke. Ett nattfrieri beskrivs på följande sätt i boken ”Fira bröllop förr och nu” av Lars Bondeson och Cecilia von Melen: Bygdens unga män kunde på lördagskvällen samlas för att traska runt i byn och besöka unga flickor i deras hem. Man knackade på hos flickorna och hoppades på att bli insläppt. Blev man inte det kunde det hända att man lyfte av ett fönster och kröp in den vägen. Man får förutsätta att flickan själv var ”med på noterna” eftersom hon inte ropade på hjälp när det kom in karlar genom fönstret. Sedan kunde pojkarna lägga sig hos flickan - fullt påklädda - och resonera om vardagliga saker. Sedan drog följet vidare. Iland hände det att någon av pojkarna stannade kvar hos en flicka. Hade han riktig tur fick han ta av sig skorna och krypa ner till flickan - men intimare än så fick man inte bli, då överträdde man reglerna. Om tycke uppstod kunde pojken besöka samma flicka lördagen därpå och eventuellt stanna kvar ända till morgonen. Om då föräldrarna utan knot bjöd på frukost kunde den unge mannen anse sig accepterad och välkommen i huset.
Nattfrieriseden var således varken omoralisk eller lössläppt - allt gick mycket städat till, annars kunde pojken straffas genom att uteslutas från de övriga männens gemenskap. Ändå ansåg prästerskapet att denna sedvänja var farlig för ungdomen och ville stoppa den.
I Leksand fattade man 1780 beslut om att förbjuda de unga männen att nattetid söka upp flickor. Man bestämde vidare att flickorna borde sova i samma hus som sina föräldrar för att förhindra att nattliga besökare gjorde visit. En flicka som hindrade en pojke att kliva ner i sängen kunde räkna med en belöning stor ”32 skilling 12 runstycken”.

När så själva frieriet - hur det nu än gick till - var avklarat, så var det inte bara att springa iväg till prästen och ingå äktenskap. Efter frieriet kom trolovningen, eller ”fästningsstämman” som den först kallades. Enligt lagen skulle det unga paret trolovas i de närmaste släktingarnas närvaro. Dessa kunde i framtiden, om någon ifrågasatte trolovningens giltighet, vittna om att den gått rätt till. Trolovningen innebar nämligen vissa rättigheter. Barn som föddes efter trolovningen, men före vigseln, ansågs ”äkta”. Om en av parterna dog före vigseln så hade ändå barnet full arvsrätt. Så var det ända fram till år 1915, då bestämmelserna ändrades. Först 1970 återfick, det utom äktenskapet födda, barnet sin rätt till arv efter fadern.
Vid trolovningen var det brukligt att mannen lämnade en fästegåva. För riktigt länge sedan till flickans far(!), senare till flickan själv. Det kunde vara kläder, skedar, en kedja eller något annat. Ibland förekom det att flickan fick en ring. Vid fästningsstämman bekräftades parternas avtal genom handslag. Man ”gav varandra handen”, och detta handslag var alltså juridiskt bindande. Man bestämde också vad kvinnan skulle föra med sig i boet; det var ofta sängkläder som lades i brudkistan.
Så småningom förlorade trolovningen i betydelse. Den avklarades ofta utan vittnen och kom så småningom att kallas ”förlovning”. En förlovning har ju inte, och hade inte heller förr, någon juridisk betydelse.

En annan ceremoni som tidigare var viktig, men som förlorat i betydelse, är lysningen. Från början skulle den ske före trolovningen, i senare tid först före vigseln. Om man i gamla tider ville ta ut lysning, så fick man gå till prästen som anställde förhör i kristendomskunskap. Om det unga paret då visade sig besitta tillräckliga kunskaper så skrev prästen ut en så kallad ”lysesedel” och fick för det ersättning in natura eller i kontanter. Så tog det förälskade paret lysesedeln och gick med den till klockaren, som tre söndagar i följd bar upp den till predikstolen. Från predikstolen frågade sedan prästen församlingen, om någon visste något som gjorde ett bröllop mellan de två omöjligt. Fästfolket borde förstås själva komma till kyrkan åtminstone den tredje lysningssöndagen. Om ingen i församlingen hade något att invända mot äktenskapet så var det fritt fram att gifta sig för det unga paret. När det ”lyste” i kyrkan brukade det kallas att prästen ”slog benen av ” de unga tu. Ofta fick därför paret en käpp, krycka eller en broderad tavla med det motivet, i present. Det var vanligt att man i samband med någon av lysningssöndagarna hade lysningsmottagning, till vilken man inbjöd med utskickade kort. Senare övergick man till annonsering i tidningen. År 1903 publicerades den första lysningsannonsen i Svenska Dagbladet. År 1969 avskaffades den obligatoriska lysningen, och när man nuförtiden genomgår hindersprövning så görs det inte offentligt utan i det tysta, med undersökningar i kyrkoböcker och register.

Sedan var det alltså dags för själva vigseln. På vissa platser i vårt land var det vanligt att bröllopet hölls i samband med jul- och nyårshelgerna, då man ändå hade massor av mat i huset. Det kunde på andra ställen vara vanligare att hålla bröllop till påsk. Detta därför att det var förbjudet att hålla vigsel i fastan - och också därför att flickorna sedan skulle ut till fäbodarna och vara långt borta från hemmen. Under 1900-talet har det varit vanligt att hålla bröllop i samband med exempelvis pingst eller midsommar.
Gammalt tillbaks var det viktigt att inbjudandet av gäster till bröllopet gick till på rätt sätt. För riktigt länge sedan var det till och med reglerat i lag. Två män och två kvinnor hade i uppdrag att bjuda, var och en sitt kön, till bröllopet. På vissa håll ansågs det viktigt att det var en släkting till brudparet som var ”inbjudare”, medan motsatsen på andra håll ansågs lika viktig. Hur många gäster som skulle bjudas berodde på familjens välstånd - hade man råd att ställa till med ett stort bröllop med många gäster så låg det förstås en viss status i det. Mindre bemedlade nöjde sig kanske med en tillställning för de allra närmaste. Emellertid kunde man få hjälp med kostnaderna för mat genom det så kallade ”förningssystemet”. Det innebar att gästerna själva hade med sig mat, bröd, pannkakor eller vad det nu kunde vara. Värdfolket stod för det drickbara. Det förekom också ofta att husbondfolket ordnade bröllop för sina drängar och pigor. Hur påkostat det då blev berodde på välviljan hos husbondefolket.

Brudens klädsel har varierat genom åren. På 1700-talet kunde brudklänningen vara blommig. På fotografier från sekelskiftet och strax dessförinnan kan man ofta se svartklädda brudar, speciellt när det gäller vigslar i de lägre samhällsklasserna. I de högre stånden hade den vita brudklänningen då redan slagit igenom för länge sedan. På 1960-talet förekom ibland kort-korta brudklänningar, men detta inte särskilt smakfulla mode blev kortlivat.
På huvudet borde bruden förstås ha en krans eller en krona. Kronan kunde ibland lånas ut av kyrkan, men då gällde det förstås att bruden var oskuld. Var hon inte det skulle hon inte bära någon krona överhuvudtaget eftersom den symboliserade det oskuldsfulla. Om prästen efter bröllopet fick veta att bruden orättmätigt burit sin krona kunde han utkräva böter för detta - dessutom måste kronan putsas noga innan den lånades ut till nästa brud!
Brudgummens klädsel har varit sig ganska lik det senaste århundradet. Han har burit frack, smoking eller kostym. Helst skulle han tidigare också ha en skjorta som bruden sytt åt honom (Som tur var för brudgum, brud och bröllopsgäster, hade denna sedvänja försvunnit när artikelförfattaren inträdde i det äkta ståndet). Under 1700-och 1800-talen hände det ibland att brudgummen fick låna prästens kappa att gifta sig i. Han borde också ha en stilig hatt, gärna dekorerad med band och rosetter i olika färger. Hatten kunde eventuellt hängas på psalmsiffertavlan i kyrkan för att beskådas av bröllopsgästerna.

För länge sedan, under medeltiden, var det inte kyrkan som förrättade vigseln. Det kunde i stället göras av brudens far, som överlämnade bruden till brudgummen och på så sätt förklarade de bägge gifta med varandra. Det kallades att han förrättade giftermålet. Med bröllop menade man då själva bröllopsgillet, som oftast ägde rum i brudgummens hem. År 1734 ändrades detta och den kyrkliga vigseln erkändes som den enda lagliga möjligheten att ingå äktenskap. Vigsel på plats i kyrkan, i anslutning till högmässan, var då det vanliga. Under 1800-talet började högreståndsvigslarna flytta ut till gårdarna för att sedan i slutet av förra seklet återigen flytta in i kyrkorna - men då höll man inte vigsel i anslutning till högmässan, då ju kyrkan var full av ”ovidkommande” besökare, utan vanligtvis på lördagen.
Emellertid snuvade man ju i och med detta församlingen på ett gratisnöje - att få se det ståtliga brudparet. Därför utvecklades seden med ”brudskådning”. Nyfikna personer gick till bröllopsgården och ville se brudparet. Ibland kunde det gå ganska bullrigt till väga - en skara människor ”ropade fram” brudparet. Om man inte kom ut frivilligt och visade sig så ropade de församlade ytterligare en gång och gav sig inte förrän brudparet visade sig. Ibland kunde ”brudskådningen” ses som en uppvaktning, ibland var folk i den församlade skaran onyktra och kunde fälla nedlåtande omdömen om brudparet. I våra dagar har ju brudskådningen ersatts av bröllopsannonser i tidningen.

Överlämnandet av bröllopsgåvor var i gamla tider något som var strängt kontrollerat och måste utföras på rätt sätt. Nils-Arvid Bringéus beskriver ritualen i sin bok ”Livets högtider”:
Brudparet kunde sitta vid ett särskilt bord dit gästerna kom med sina penninggåvor. Prästen stod också där, och han ropade ut givarens namn och hur mycket han givit. Detta antecknades sedan i protokoll. Det kunde också hända att en spelman var närvarande och spelade en skänklåt vid överlämnandet av gåvan. Brudparet kunde sedan anses skyldiga de ogifta givarna minst ett lika stort belopp när deras bröllop en gång skulle stånda - hade man bjudit för många gäster på sitt eget bröllop kunde man således bli halvt ruinerad av alla gengåvor man förväntades ge.

Bröllopsdansen var förr i världen mycket viktig. Även prästen deltog i denna - det kunde till och med vara han som öppnade dansen tillsammans med bruden. Gjorde inte han det så gjorde brudgummen det. Sedan borde dansen vara tills dess att bruden dansat två gånger med varje gäst; barn och kvinnor inräknade! När dansen och bröllopsfesten var slut vidtog sängledningen. Bröllopsgästerna följde med brudparet in i sängkammaren och gick inte därifrån förrän de två krupit ner i sängen tillsammans. Först då kunde nämligen äktenskapet anses som laga giltigt. Prästerskapet försökte så småningom förbjuda denna sedvänja som omoralisk, men lyckades inte. Då omvandlade man den i stället till en kyrklig ceremoni med en präst närvarande som välsignade brudparet där de låg i sängen. Sängledningen brukades även av hovet - det finns en tavla föreställande Karl X Gustav och hans nyblivna maka Hedvig Eleonora, liggande i en säng i rikssalen på Stockholms slott 1654 - med ett stort antal bröllopsgäster vid sängkanten.

Efter bröllopsnatten skulle bruden få sin morgongåva. Från början var den ett tack från brudgummen för brudens oskuld, och forna tiders morgongåva har väldigt lite gemensamt med dagens. Morgongåvan skulle då nämligen vara en form av ”änkepension”, en gård, en tomt eller liknande - och bruden kunde inte komma i besittning av egendomen förrän maken avlidit. Gåvan skulle bevittnas och antecknas i kyrkoboken. Naturligtvis hade inte alla råd att ge sin nyblivna hustru en gård i morgongåva - bland de lägre klasserna förekom redan då smycken eller klädesplagg som gåva.
Första söndagen efter bröllopet skulle brudparet helst komma till kyrkan i sina bröllopskläder. Därifrån har vi fått uttrycket ”ståta brud”. Detta var ännu ett tillfälle för församlingen att skåda brudparet i all deras prakt. Därefter hade de två lämnat sin tidigare tillvaro som ungfolk och var nu allmänt accepterade som fullvärdiga medlemmar av församlingen. Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.